publicerad: 2015
brista
1brista
substantiv
~n bristor • ⟨ngt åld.⟩ spricka
Singular | |
---|---|
en brista | obestämd form |
en bristas | obestämd form genitiv |
bristan | bestämd form |
bristans | bestämd form genitiv |
Plural | |
bristor | obestämd form |
bristors | obestämd form genitiv |
bristorna | bestämd form |
bristornas | bestämd form genitiv |
2brista
verb
brast, brustit, brusten brustet brustna, pres. brister 1 spricka sönder2 vara otillräcklig särsk. kvalitetsmässigt
Finita former | |
---|---|
brister | presens aktiv |
brast | preteritum aktiv |
brist | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att brista | infinitiv aktiv |
har/hade brustit | supinum aktiv |
Presens particip | |
bristande | |
Perfekt particip | |
en brusten + substantiv | |
ett brustet + substantiv | |
den/det/de brustna + substantiv | |
den brustne + maskulint substantiv |
brista ut
• brista ut el. utbrista i skrattInfinita former att brista ut infinitiv aktiv Presens particip utbristande Perfekt particip en utbrusten + substantiv ett utbrustet + substantiv den/det/de utbrustna + substantiv den utbrustne + maskulint substantiv