publicerad: 2015
konstruktion
kon·strukt·ion
substantiv
~en ~er 1 det att konstruera; ngt som konstruerats; plan el. modell till ngt; påhitt utan verklighetsunderlag2 fras, ordförbindelse – De flesta sammansättn. med konstruktions- hör till konstruktion 1.
Singular | |
---|---|
en konstruktion | obestämd form |
en konstruktions | obestämd form genitiv |
konstruktionen | bestämd form |
konstruktionens | bestämd form genitiv |
Plural | |
konstruktioner | obestämd form |
konstruktioners | obestämd form genitiv |
konstruktionerna | bestämd form |
konstruktionernas | bestämd form genitiv |