publicerad: 2015
röta
1röta
substantiv
~n 1 förruttnelse; ruttet ställe2 ⟨vard.⟩ tur: ha röta – Alla sammansättn. med röt- hör till 1röta 1.
Singular | |
---|---|
en röta | obestämd form |
en rötas | obestämd form genitiv |
rötan | bestämd form |
rötans | bestämd form genitiv |
2röta
verb
~de ~t • bringa att ruttna el. murkna el. upplösas; vålla röta på; undergå förruttnelse el. upplösning
Finita former | |
---|---|
rötar | presens aktiv |
rötas | presens passiv |
rötade | preteritum aktiv |
rötades | preteritum passiv |
röta | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att röta | infinitiv aktiv |
att rötas | infinitiv passiv |
har/hade rötat | supinum aktiv |
har/hade rötats | supinum passiv |
Presens particip | |
rötande | |
Perfekt particip | |
en rötad + substantiv | |
ett rötat + substantiv | |
den/det/de rötade + substantiv |