publicerad: 2015
röta
1röta
substantiv
~n 1 förruttnelse; ruttet ställe2 ⟨vard.⟩ tur: ha röta – Alla sammansättn. med röt- hör till 1röta 1.
| Singular | |
|---|---|
| en röta | obestämd form |
| en rötas | obestämd form genitiv |
| rötan | bestämd form |
| rötans | bestämd form genitiv |
2röta
verb
~de ~t • bringa att ruttna el. murkna el. upplösas; vålla röta på; undergå förruttnelse el. upplösning
| Finita former | |
|---|---|
| rötar | presens aktiv |
| rötas | presens passiv |
| rötade | preteritum aktiv |
| rötades | preteritum passiv |
| röta | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att röta | infinitiv aktiv |
| att rötas | infinitiv passiv |
| har/hade rötat | supinum aktiv |
| har/hade rötats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| rötande | |
| Perfekt particip | |
| en rötad + substantiv | |
| ett rötat + substantiv | |
| den/det/de rötade + substantiv | |


