publicerad: 2015
dunder
dunder
[dun´der]
substantiv
dundret; pl. ~, best. pl. dundren 1 dån, brak2 i sms.; ⟨vard.⟩ förstärkande – Alla sammansättn. med dunder- hör till dunder 2.
Singular | |
---|---|
ett dunder | obestämd form |
ett dunders | obestämd form genitiv |
dundret | bestämd form |
dundrets | bestämd form genitiv |
Plural | |
dunder | obestämd form |
dunders | obestämd form genitiv |
dundren | bestämd form |
dundrens | bestämd form genitiv |