publicerad: 2015
förspörja
för·spörja
verb
försporde, försport, förspord n. försport, pres. förspörjer, pres. pass. förspörj(e)s • ⟨åld.⟩ erfara; få höra
Finita former | |
---|---|
förspörjer | presens aktiv |
förspörjs (förspörjes) | presens passiv |
försporde | preteritum aktiv |
förspordes | preteritum passiv |
förspörj | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att förspörja | infinitiv aktiv |
att förspörjas | infinitiv passiv |
har/hade försport | supinum aktiv |
har/hade försports | supinum passiv |
Presens particip | |
förspörjande | |
Perfekt particip | |
en förspord + substantiv | |
ett försport + substantiv | |
den/det/de försporda + substantiv | |
den försporde + maskulint substantiv |