publicerad: 2015
fara
1fara
substantiv
~n faror • risk; det är fara värt att ... man måste frukta att ... – I sammansättn. faro-.
Singular | |
---|---|
en fara | obestämd form |
en faras | obestämd form genitiv |
faran | bestämd form |
farans | bestämd form genitiv |
Plural | |
faror | obestämd form |
farors | obestämd form genitiv |
farorna | bestämd form |
farornas | bestämd form genitiv |
2fara
verb
for, farit, faren faret farna, pres. far • resa; passera och stryka över ngt; fara efter ngt söka efter ngt i minnet; fara illa slita ont – I sammansättn. far-.
Finita former | |
---|---|
far | presens aktiv |
fars (fares) | presens passiv |
for | preteritum aktiv |
fors | preteritum passiv |
far | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att fara | infinitiv aktiv |
att faras | infinitiv passiv |
har/hade farit | supinum aktiv |
har/hade farits | supinum passiv |
Presens particip | |
farande | |
Perfekt particip | |
en faren + substantiv | |
ett faret + substantiv | |
den/det/de farna + substantiv | |
den farne + maskulint substantiv |
fara fram
• uppträda hämningslöst, förstöra
fara i
• påverka till visst handlande: vad var det som for i honom så att han började slåss?
Infinita formeratt fara iinfinitiv aktivPresens participifarandePerfekt participen ifaren + substantivett ifaret + substantivden/det/de ifarna + substantivden ifarne + maskulint substantiv
fara ut
• häftigt angripa: fara ut i smädelser
Infinita formeratt fara utinfinitiv aktivPresens participutfarandePerfekt participen utfaren + substantivett utfaret + substantivden/det/de utfarna + substantivden utfarne + maskulint substantiv
fara över
• fara över el. (sällan) överfara en flod
Infinita formeratt fara överinfinitiv aktivPresens participöverfarandePerfekt participen överfaren + substantivett överfaret + substantivden/det/de överfarna + substantivden överfarne + maskulint substantiv