publicerad: 2015
incident
in·cid·ent
[‑en´t]
substantiv
~en ~er • störande händelse; tillbud; olyckshändelse
Singular | |
---|---|
en incident | obestämd form |
en incidents | obestämd form genitiv |
incidenten | bestämd form |
incidentens | bestämd form genitiv |
Plural | |
incidenter | obestämd form |
incidenters | obestämd form genitiv |
incidenterna | bestämd form |
incidenternas | bestämd form genitiv |