publicerad: 2015
kollektiv
1kol·lekt·iv
[kål´‑ el. ‑i´v, som förled i sms. enbart ‑i´v]
substantiv
~et; pl. ~ • sammanhållen grupp, samfälldhet – Alla sammansättn. med kollektiv- hör till 1kollektiv el. 3kollektiv.
Singular | |
---|---|
ett kollektiv | obestämd form |
ett kollektivs | obestämd form genitiv |
kollektivet | bestämd form |
kollektivets | bestämd form genitiv |
Plural | |
kollektiv | obestämd form |
kollektivs | obestämd form genitiv |
kollektiven | bestämd form |
kollektivens | bestämd form genitiv |
2kol·lekt·iv
[kål´‑]
substantiv
~et ~er • ⟨språkv.⟩ substantiv som betecknar en grupp t.ex. folk
Singular | |
---|---|
ett kollektiv | obestämd form |
ett kollektivs | obestämd form genitiv |
kollektivet | bestämd form |
kollektivets | bestämd form genitiv |
Plural | |
kollektiver | obestämd form |
kollektivers | obestämd form genitiv |
kollektiverna | bestämd form |
kollektivernas | bestämd form genitiv |
3kol·lekt·iv
[kål´‑ el. ‑i´v, som förled i sms. enbart ‑i´v]
adjektiv
~t ~a • bestående av el. inbegripande ett flertal; gemensam; sammanfattande: kollektivt ansvar
Positiv | |
---|---|
en kollektiv + substantiv | |
ett kollektivt + substantiv | |
den/det/de kollektiva + substantiv | |
den kollektive + maskulint substantiv |
4kol·lekt·iv
[kål´‑]
adjektiv
~t ~a • ⟨språkv.⟩ kollektiva substantiv
Positiv | |
---|---|
en kollektiv + substantiv | |
ett kollektivt + substantiv | |
den/det/de kollektiva + substantiv |