publicerad: 2015
schismatiker
schism·at·ik·er
[‑a´t‑]
substantiv
~n; pl. ~ • avfälling särsk. från kyrkans lära
Singular | |
---|---|
en schismatiker | obestämd form |
en schismatikers | obestämd form genitiv |
schismatikern | bestämd form |
schismatikerns | bestämd form genitiv |
Plural | |
schismatiker | obestämd form |
schismatikers | obestämd form genitiv |
schismatikerna | bestämd form |
schismatikernas | bestämd form genitiv |