publicerad: 2015
störtning
stört·ning
substantiv
~en ~ar • särsk. till störta 1
| Singular | |
|---|---|
| en störtning | obestämd form |
| en störtnings | obestämd form genitiv |
| störtningen | bestämd form |
| störtningens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| störtningar | obestämd form |
| störtningars | obestämd form genitiv |
| störtningarna | bestämd form |
| störtningarnas | bestämd form genitiv |


