publicerad: 2015
blamage
blam·age
[‑a´∫]
substantiv
~n [‑en]; pl. ~r [‑er] • blamerande handling el. yttrande
Singular | |
---|---|
en blamage | obestämd form |
en blamages | obestämd form genitiv |
blamagen | bestämd form |
blamagens | bestämd form genitiv |
Plural | |
blamager | obestämd form |
blamagers | obestämd form genitiv |
blamagerna | bestämd form |
blamagernas | bestämd form genitiv |