publicerad: 2015
schackel
schackel
[∫ak´el]
substantiv
~n schacklar • metallbygel med bult för hopfästning
| Singular | |
|---|---|
| en schackel | obestämd form |
| en schackels | obestämd form genitiv |
| schackeln | bestämd form |
| schackelns | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| schacklar | obestämd form |
| schacklars | obestämd form genitiv |
| schacklarna | bestämd form |
| schacklarnas | bestämd form genitiv |


