publicerad: 2015
hänge
1hänge
substantiv
~t ~n 1 hängande blomställning2 ngt som hänger ner ofta som prydnad: örhänge
Singular | |
---|---|
ett hänge | obestämd form |
ett hänges | obestämd form genitiv |
hänget | bestämd form |
hängets | bestämd form genitiv |
Plural | |
hängen | obestämd form |
hängens | obestämd form genitiv |
hängena | bestämd form |
hängenas | bestämd form genitiv |
2hän|ge
el. åld. hän|giva
verb
‑gav, ‑gett el. ‑givit, pres. ‑ger • tills. med sig:
Finita former | |
---|---|
hänger (hängiver) | presens aktiv |
hängav | preteritum aktiv |
hänge (hängiv) | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att hänge (hängiva) | infinitiv aktiv |
har/hade hängett (hängivit) | supinum aktiv |
Presens particip | |
hängivande |
hänge sig
• hänge sig el. ge sig hän åt ngn/ngt helt gå upp i ngn/ngtOrdform(er) hänge sig