publicerad: 2021  
bort
adverb
[bårt´]
● i riktning från platsen som fram­går av samman­hanget; ofta mot någon relativt av­lägsen plats
MOTSATS 2hem, 1hit
de flyttade bort från trafik­bullret; strömmen drog honom bort från stranden; det finns en kiosk längre bort på vägen
○ ofta spec. hemifrån
mamma och pappa ska gå bort i kväll; de tänker resa bort över vecko­slutet
○ ofta med ton­vikt på av­lägsnandet från utgångs­punkten, helt utan av­seende på slutmålet
borttappad
kasta bort skräpet; bort med alla onödiga papper!; ta bort skummet från spadet
○ ibland för att an­ge miss­lyckande eller dylikt
han sköt bort straff­sparken; han lyckades spela bort det upp­lagda slam­kontraktet; vit­spelaren satte bort damen
○ äv. med förbleknad riktnings­betydelse
jag har helt glömt bort hans namn; de skänkte bort hela sin förmögenhet; förslaget har kommit bort i diskussionen; han ville gifta bort sin dotter med en förmögen man
○ äv. med inne­börd av befintlighet
hon satt längst bort i salen
bort i tok se tok
ryckas bort se rycka
belagt sedan 1000-talet (runsten, Tierp, Uppland (Sveriges runinskrifter)); runform bort, fornsvenska bröt, brot, burt, bort, eg. ackusativ­formen av fornsvenska bröt '(uppbruten) väg' med bet. 'på; i väg'; besläktat med bryta
Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld. Verner von Heidenstam, Gustaf Frödings jorda­färd (1911)