fara | SO | svenska.se

SAOL SO SAOB Alla tre

Svensk ordbok

publicerad: 2021

¹fara faran faror

far·an

substantiv

fa`ra

● hot om mycket skadlig utveckling ofta livshotande

JFR våda 2

farofylld; livsfara

(i) fara

fara (för någon/något/att+verb/sats)

fara (för någon)

fara (för något)

fara (för sats)

fara (för att+verb)

en överhängande fara; sväva i fara; faran är över; den sjuke är utom all fara; hon räddade dem med fara för eget liv; det kan ligga en fara i att dricka mycket under en längre tid

○ äv. försvagat risk

fara för förlust av godset

blåsa faran över deklarera att något inte längre utgör ett hotoron på börsen verkade ha lugnat sig, men ännu var det för tidigt att blåsa faran över

det är fara värt att ... det finns risk för att ...regnar det för lite är det fara värt att skörden blir dålig

ingen fara på taket ingen anledning till ororädslan för en pandemi har ökat men enligt forskarna är det ingen fara på taket

vara fara (p)å färde vara farligtbrandlarmet gick igång på grund av ett tekniskt fel så det var aldrig någon fara å färde

belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska fare, fara; av lågtyska vare 'fara; fruktan; försåt'; jfr tyska Gefahr 'fara', engelska fear 'fruktan'; jfr ursprung till 1befara!!, farhåga

²fara for farit faren farna, presens far

verb

fa`ra

1 ibland med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.av, bort, omkring, upp förflytta sig ofta med något färdmedel

JFR färdas, ¹köra 1, ²resa 2, åka 1

farande

någon/något far (av/bort/omkring/upp) (någonstans)

någon far (av) (någonstans)

någon far (bort) (någonstans)

någon far (omkring) (någonstans)

någon far (upp) (någonstans)

något far (av) (någonstans)

något far (bort) (någonstans)

något far (omkring) (någonstans)

något far (upp) (någonstans)

fara och flacka; han for omkring i Tyskland; hon for till Ecuador för att studera spanska; bilen for av vägen och voltade tre gånger

○ spec. resa iväg

nu har de farit för den här gången

○ äv. förflytta sig hastigt av egen kraft

plötsligt kom en björn farande ur idet; han for upp ur stolen

○ äv. bildligt

låta hoppet fara; far hädan i frid!

fara illa se illa

belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Husby-Lyhundra, Uppland); runform fara, vanligen övrig runform farin (perfekt particip), fornsvenska fara; gemensamt germanskt ord; jfr ursprung till fart, färd, -för, föra, 3före

2 ibland med partikelnöver passera och stryka över något

farande

någon far (med något) över något någon far över något (med något)

han for med handen över pannan; hon for över möblerna med en dammvippa

belagt sedan 1541

3 söka i minnet

någon far efter något

det är ett annat namn jag far efter

belagt sedan 1782

4 något ålderdomligt i vissa uttryck handskas

någon far sätt med någon

far varligt med honom!