publicerad: 2021  
harmoni harmonin harmonier
harm·oni·er
substantiv
harmoni´
1 ordnad sam­klang av toner ofta från flera instrument
MOTSATS disharmoni JFR ackord 1, konsonans
(i) harmoni (med någon/något)
(i) harmoni (med någon)
(i) harmoni (med något)
harmoni (mellan några)
låt harmonierna ljuda!; smäktande harmonier från fyrtio­talet
○ äv. bildligt om sam­klang av andra sinnes­intryck
en mjuk harmoni av färger och linjer
○ spec. om väl av­vägd helhet
harmonin i de grekiska skulpturerna
○ spec. äv. om relation som präglas av sämja
leva i harmoni med naturen; skapa harmoni mellan minoritets­grupperna
○ spec. äv. överensstämmelse
ut­talandet står inte i harmoni med hans tidigare på­ståenden
belagt sedan 1716; av grek. harmoni´a 'sammanfogning; jämnmått'
2 knappast plur. till­stånd av (inre) balans och frid spec. om själs­tillstånd men äv. all­männare
JFR samklang
hon lyser av harmoni och själv­förtroende; harmonin i den lantliga idyllen
belagt sedan 1676