publicerad: 2021  
kantor kantorn kantorer
substantiv
kan`tor el. kan´tor
● (titel för) kyrko­musiker med upp­gift att öva och leda körer, spela orgel vid guds­tjänster m.m.
JFR organist
kantorsexamen
○ äv. (titel för) för­sångare m.m. i en synagoga som leder guds­tjänsten till­sammans med rabbinen
belagt sedan 1384 (Bo Jonssons testamente); fornsvenska kantor; av lat. can´tor 'sångare', till canta´re 'sjunga'; jfr ur­sprung till chanson, diskant, hane 2, kantat