publicerad: 2021
1klappa
klappade klappat
verb
1
upprepat utdela (lätt) slag mest med öppen hand el. för att åstadkomma ljud
JFR
2slå 1
någon klappar (i/på) något
någon klappar (i) något
någon klappar (på) något
klappa på dörren; han klappade sig menande på bröstfickan
○
spec. i samband med tvättning
klappa tvätt
klappa (i) händer(na)
se
hand
klappa på porten till något
se
port
klappat och klart
helt avgjort eller färdigtallt är klappat och klart för ett brobygge mellan öarna
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser);
fornsvenska klappa 'klappa; slå; smeka'; gemensamt germanskt ord; ljudhärmande
klappaklappande, klappning