publicerad: 2021  
knockout knockouten knockouter
knock·out·en
substantiv
[nåkao´t]
det att en boxare slår ut sin mot­ståndare så att han/hon inte kan resa sig innan domaren räknat till 10
SE knocka
knockoutseger; knockoutslag
att vinna på knockout an­ses mer meriterande än att vinna på poäng
äv. bildligt i ut­tryck för över­lägsen seger
han vann debatten på knockout; hon har slagit knockout på alla konkurrenter
äv. ut­vidgat
sångerskan slog knockout på publiken med sitt fram­förande
teknisk knockout situation i boxningsmatch där den ena boxaren (utan att vara ut­slagen) är oförmögen att fort­sättahon förlorade matchen på teknisk knockout i femte ronden
belagt sedan 1921; av engelska knockout med samma betydelse, till knock 'slå' och out 'ut'