publicerad: 2021  
1kollektiv kollektivt kollektiva
kol·lekt·iv
adjektiv
[kål´-] el. [-i´v]
1 som har att göra med en större grupp (personer) som helhet
MOTSATS individuell
kollektivtrafik
kollektiv bestraffning; kollektiva lösningar av barn­passnings­problemet; hon brukar ta bilen till jobbet men han åker kollektivt (adverbial)
○ sär­skilt i fråga om gemensamma an­strängningar el. intressen
kollektivjordbruk
kollektiv säkerhet; kollektiva in­satser; kollektiva an­strängningar; de beslöt att driva fabriken vidare kollektivt (adverbial)
belagt sedan 1799; av lat. collecti´vus med samma betydelse; jfr ur­sprung till kollekt
2 som i singular betecknar ett fler­tal om substantiv
kollektiva substantiv som "folk"
belagt sedan 1814
2kollektiv kollektivet, plural kollektiv, bestämd plural kollektiven
kol·lekt·iv·et
substantiv
[-i´v] el. [kål´-] el. [kål`-]
1 grupp personer som betraktas som en samman­hållen helhet på grund av gemensamma intressen, inre sam­arbete, samman­hållning ut­åt etc.
löntagarkollektiv
en reform som är för­månlig för kollektivet av hyres­gäster
○ ofta i mots. till personer som av­viker från gruppen; med negativ bi­betydelse vanligen bestämd form sing.
JFR individ
kollektivets tryck; en konstnärs­natur som inte vill under­kasta sig kollektivets krav
belagt sedan 1876
2 grupp personer som är samlad kring något gemensamt t.ex. någon verksamhet el. något intresse
jordbrukskollektiv; konstnärskollektiv
○ sär­skilt om grupp som bildar gemensamt hus­håll
bo i kollektiv; hon lämnade sin man och flyttade till ett kollektiv
belagt sedan 1925; vidgad anv. sedan 1965
3kollektiv kollektivet kollektiver
kol·lekt·iv·et
substantiv
[kål´-] el. [-i´v]
● substantiv i singular som betecknar ett fler­tal
JFR 1appellativ, ämnesnamn
exempel på kollektiver är "mygg" och "folk"
belagt sedan 1815