publicerad: 2021  
krocka krockade krockat
verb
[kråk`a]
1 häftigt stöta ihop med någon/något, så att skada upp­står; särsk. i trafiken
JFR kollidera
någon/något krockar (med någon/något)
någon krockar (med någon)
någon krockar (med något)
något krockar (med någon)
något krockar (med något)
några krockar
krocka med ett träd; han har krockat med sin nya bil; bilarna krockade i kurvan
○ äv. bildligt
lördags­middagen krockade all­tid med sport­program i tv
belagt sedan 1931; urspr. om krocketklot som slår ihop; se ur­sprung till krocket
2 träffa (med­spelares klot) med sitt eget krocketklot ett viktigt moment i krocketspelet
någon/något krockar något
någon krockar något
något krockar något
belagt sedan 1910
krockakrockande, krockning, krock