publicerad: 2021  
le log lett, presens ler
verb
● låta mun­giporna dra sig utåt-uppåt som tyst tecken på munterhet eller vänlighet vanligen led­sagat av vissa andra ansikts­rörelser kring näsan och ögonen
JFR skratta, smila
småle
någon ler (åt någon/något/sats)
någon ler (åt någon)
någon ler (åt något)
någon ler (åt sats)
någon ler (mot någon)
hon log artigt mot gästerna; han hälsade, och hon log vänligt till svar; munnen log, men ögonen log inte; leende guldbruna ögon
○ äv. som tecken på negativ attityd
hånle
hon log sarkastiskt
○ äv. bildligt om (positiva) före­teelser som upp­levs som personifierade
lyckan log mot dem
○ i presens particip spec. till­talande för ögat
ett leende landskap
○ äv. i ett ut­tryck för (tänkt) belåtenhet hos av­liden person
Hamlet­föreställningen är lysande och vi kan förmoda att Shakespeare ler i sin himmel
le i mjugg se mjugg
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska le(a) 'skratta; le'; gemensamt germanskt ord; ljud­härmande; jfr ur­sprung till löje
leleende