publicerad: 2021  
1mark marken marker
substantiv
1 landområde i ur­sprungligt till­stånd inte bebyggt el. odlat
JFR jord 2, terräng
ströva i markerna; han är ofta ute i skog och mark; campingen på jung­frulig mark inne­bär stora på­frestningar på naturen
○ äv. med tanke på ev. ut­nyttjande
betesmark; jaktmark
stenbunden mark; bryta mark
○ äv. bildligt, sär­skilt i ut­tryck för för­beredelser eller dylikt
bryta mark för nya idéer; bereda marken för makt­övertagandet
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska mark 'skogsmark; om­råde; fält'; gemensamt germanskt ord, urspr. 'gräns', sedan 'gränsskog'; besläktat med lat. mar´go 'rand, kant', jfr ur­sprung till marg; ev. besläktat med märke
2 knappast plur. landområde under någons kontroll
JFR domän
markexploatering; markförvärv; markägare; tomtmark
på stadens mark; de köpte mark i en för­ort; danskarna land­steg på svensk mark
○ spec. militärt behärskat landområde
fienden förlorade mark på högra flygeln
○ äv. om sträcka vid hastighets­tävling eller dylikt
hon tappade mycket mark på de sista varven
○ äv. bildligt, spec. i ut­tryck för (ökning el. minskning av) in­flytande eller dylikt
miljö­rörelsen har vunnit mark sedan 1990-talet
○ spec. äv. i ut­tryck för konflikt
han kände att han var ute på minerad mark när han ifråga­satte hennes kompetens
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
3 knappast plur. jordens yta
markfäste; barmark
på fasta marken; flyg­planet tog mark; han slogs till marken; de kastade sig ner på marken; marken var täckt med dagg; löven föll till marken; han var så arg att han stampade i marken
○ spec. äv. i ut­tryck för stabila förhållanden
före­taget började känna fast mark under fötterna igen efter låg­konjunkturen; efter några skakiga år stod hon på fast mark igen
falla platt till marken full­ständigt (och snöpligt) miss­lyckasstadens möjligheter att arrangera vinter-OS föll än­nu en gång platt till marken
jämna med marken riva ner (byggnader) full­ständigtman ville jämna det gamla bryggeriet med marken för att kunna bygga bo­städer
känna marken bränna under fötterna finna det farligt att stanna kvartjuvarna kände marken bränna under fötterna och flydde utom­lands
känna marken gunga under fötterna känna att läget är ohållbarthon kände marken gunga under fötterna och sade upp sig från sitt jobb
sätta klackarna i marken se klack
belagt sedan 1526
2mark marken marker
substantiv
1 historiskt en mindre vikt­enhet i många äldre vikt­system; mot­svarande drygt 200 g
en mark (något)
en mark (av/med något)
en mark (av något)
en mark (med något)
○ ofta ut­vecklad till mynt­enhet historiskt
JFR 3mark
1 mark silver
belagt sedan 1000-talet (runsten, Ek, Västergötland (Sveriges runinskrifter)); runform marka (plur.), fornsvenska mark; gemensamt germanskt ord, trol. urspr. 'märke' (på vågen eller viktstycket)
2 bricka som an­vänds som betalnings­medel vid hasard­spel
SYN. jetong
hon växlade in sina marker till kontanter
belagt sedan 1749; via tyska av franska marque med samma betydelse, äv. 'märke; känne­tecken'; av germ. urspr., besläktat med märke; jfr ur­sprung till markant, markera
3mark marken, plural mark, bestämd plural marken
mark·en
substantiv
● historiskt den tidigare mynt­enheten i Tysk­land och Fin­land fram till in­förandet av euro
D-mark
belagt sedan 1855; urspr. en mark silver i vikt; samma ord som 2mark 1