publicerad: 2021  
mes mesen mesar
mes·en
substantiv
1 (typ av) robust, livlig liten tätting med kort, spetsig näbb och ofta mörk hjässa och hak­lapp
mesfågel; blåmes; lappmes; stjärtmes; tofsmes
mesarnas pip; mesarna klänger i de mest hals­brytande ställningar; talg­oxar, titor och andra mesar
○ äv. om rädd och ynklig person
han är en riktig mes
belagt sedan 1734; gemensamt germanskt ord av om­diskuterat urspr.; jfr sv. dial. mes 'rädd­hågad stackare', trol. samma ord som mes 'tätting'
2 bär­ställning för rygg­säck el. annan rygg­börda
belagt sedan 1314 (öppet brev utfärdat av invånarna i Hälsingland om gärd till Uppsala domkyrka (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska mes 'ryggkorg'; trol. bildat till ett verb mot­svarande isl. meita 'skära; hugga'; jfr ur­sprung till meta