publicerad: 2021
1ruska
ruskan ruskor
rusk·an
substantiv
2ruska
ruskade ruskat
rusk·ar
verb
1
ofta med partikelnom, utan större betydelseskillnad
häftigt skaka någon el. något
JFR
skaka 2
ruskande; ruskning
någon/något ruskar (i/om/på) någon/något
någon ruskar (i) någon
någon ruskar (i) något
någon ruskar (om) någon
någon ruskar (om) något
någon ruskar (på) någon
någon ruskar (på) något
något ruskar (i) någon
något ruskar (i) något
något ruskar (om) någon
något ruskar (om) något
något ruskar (på) någon
något ruskar (på) något
han tog tag i mannens rockslag och ruskade om honom; hon ruskade i handtaget men porten var låst; hunden for upp ur vattnet och ruskade på sig
○
spec. med avsikten att väcka någon
han ruskade liv i sin sömnige son
○
äv. försvagat
skaka
hon ruskade förundrat på huvudet
belagt sedan 1558;
trol. besläktat med no. rysja 'rysa; bäva' samt lågtyska ruschen 'storma fram'