publicerad: 2021  
1rygga ryggan ryggor
substantiv
rygg`a
● var­dagligt ryggsäck
han la ner datorn i ryggan
belagt sedan 1990
2rygga ryggade ryggat
verb
rygg`a
1 ofta med partikel, sär­skilttillbaka (hastigt) dra sig (något) till­baka som reaktion på något skrämmande el. otäckt eller dylikt
JFR skygga 1
någon/något ryggar (tillbaka) (för någon/något/att+verb)
någon ryggar (tillbaka) (för någon)
någon ryggar (tillbaka) (för något)
någon ryggar (tillbaka) (för att+verb)
något ryggar (tillbaka) (för någon)
något ryggar (tillbaka) (för något)
något ryggar (tillbaka) (för att+verb)
de ryggade till­baka några steg när de fick se kamp­hunden
○ äv. bildligt känna mot­vilja eller skräck för något
mord var det enda han skulle rygga för; hon ryggade in­för tanken att gå hem ensam mitt i natten
belagt sedan 1470 (intyg från menigheten i sörmländska Oppunda härad (Styffe)); fornsvenska ryggia; till rygg; jfr ur­sprung till orygglig
2 få (häst) att gå bak­åt
ryggning
någon ryggar (djur)
hon ryggade hästen tre steg
belagt sedan 1679
ryggaryggande