publicerad: 2021  
sjunga sjöng sjungit sjungen sjungna, presens sjunger
verb
sjung`a
fram­bringa toner med rösten
någon/något sjunger (till något)
någon sjunger (till något)
något sjunger (till något)
någon sjunger (om någon/något/att+verb/sats) (för någon)
någon sjunger (om någon) (för någon)
någon sjunger (om något) (för någon)
någon sjunger (om sats) (för någon)
någon sjunger (om att+verb) (för någon)
sjunga rent; sjunga falskt; han sjunger hellre än bra; sjunga av glädje; sjunga till gitarr­komp; de sjöng i stämmor
äv. framföra sång­stycke
någon sjunger något (till något)
sjunga en visa; sjunga psalmer
äv. om djur, sär­skilt fåglar
JFR kvittra
sjungande kol­trastar
äv. ut­vidgat (tyckas) tala med sång­liknande ton­fall
hon talade sjungande dal­mål
äv. bildligt, spec. i ut­tryck för beröm
sjunga någons lov
spec. äv. i fråga om ton­liknande ljud från före­mål
det sjöng i riggen
spec. äv. i ut­tryck för livlig aktivitet eller dylikt var­dagligt
de jobbade så att det sjöng om det
sjunga (direkt) från bladet se blad
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska siunga; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till sång 1
sjungasjungande, sång
Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Titel på roman av Linda Olsson (2006); titeln an­spelar på Karin Boyes dikt Min stackars unge ... (ur De sju döds­synderna, 1941)