publicerad: 2021  
skratta skrattade skrattat
verb
skratt`a
● (reflex­mässigt) ut­trycka känsla av munterhet eller glädje genom stötvisa ljud i kombination med glatt ansikts­uttryck
SYN. garva 2 JFR fnissa, le
gapskratta; småskratta
någon skrattar (åt någon/något/sats)
någon skrattar (åt någon)
någon skrattar (åt något)
någon skrattar (åt sats)
någon skrattar (något/sats)
någon skrattar (något)
någon skrattar (sats)
skratta högt; skratta hjärtligt; de skrattade gott åt historien; "Haha", skrattade han; hon skrattade så hon nästan grät
○ äv. ut­vidgat
hennes pigga och skrattande ögon
○ ibland som ut­tryck för andra känslor
hånskratta
hon skrattade bittert
○ äv. ut­vidgat ofta med partikelnbort genom skratt försöka distansera sig från problem eller dylikt
skratta bort känsliga frågor i en intervju; hon försökte skratta bort den klumpiga kommentaren
○ äv. i fråga om liknande ljud (el. ansikts­uttryck) hos djur
hyenorna skrattade i natten; skrattande skator; hästen skrattade med upp­dragen över­läpp
skratta hela vägen till banken se väg
skrattar bäst som skrattar sist bäst att inte (själv­säkert) jubla i för­tidoch ut­sätta sig för besvikelse eller dylikt när slut­resultatet före­ligger: hemma­laget hade tagit ut segern i för­skott men skrattar bäst som skrattar sist
belagt sedan 1561; till sv. dial. skrata 'skrälla'; jfr no. dial. skrata 'kackla; skvallra; skratta högt'
skrattaskrattande, skratt
skratta ihjäl sig, skratta ut