publicerad: 2021
1spricka
sprickan sprickor
sprick·an
substantiv
sprick`a 
●
långsmalt brott ofta uppkommet genom något slag av påfrestning på hårt, skört material
sprickbildning; köldspricka
en spricka (i något)
en spricka (mellan några)
små fina sprickor i porslinet; en spricka i isen; sprickor i muren; en spricka i molntäcket; en spricka i benet
○
äv. bildligt
oenighet, konflikt
den djupa sprickan i partiet
belagt sedan 1707;
till
2spricka!!
Sprickorna i muren.
Titel på en (delvis samhällskritisk) romansvit av Lars Gustafsson (1970–81)
2spricka
sprack spruckit sprucken spruckna, presens spricker
verb
sprick`a
●
ibland med partikel, särskiltsönder, upp
brytas sönder så att långsmal öppning uppstår
JFR
bryta 1
spricka (av något)
spricka (i något)
äggskalet sprack; spruckna naglar; en sprucken spegel; marken var så torr att den började spricka sönder
○
spec. om något tillslutet som går sönder på grund av inre tryck
vanligen med partikelnupp
JFR
explodera
ballongen sprack; byxorna sprack i baken; blåsorna får inte spricka
○
äv. om liknande process i naturen
molntäcket började spricka upp framåt eftermiddagen
○
äv. bildligt, spec.
upplösas, gå om intet
deras äktenskap har spruckit; planen sprack
○
spec. äv. i uttryck för vrede, nyfikenhet m.m.
hon var nära att spricka av ilska
sprucken röst
se
röst
sprucken stämma
se
stämma
belagt sedan ca 1635;
sv. dial. spricka; bildn. till fornsvenska sprak 'sprang (sönder)'; till
2springa!!
sprickasprickande, sprickning
