publicerad: 2021  
straffa straffade straffat
verb
straff`a
1 döma till straff enligt lagen
någon straffar någon (för något) (med något)
gärnings­mannen var ung och inte straffad för­ut; han har straffats för dråp
○ äv. beträffande annan obehaglig på­följd
hon straffade sin far genom att aldrig tala till honom mer
belagt sedan 1502 (brev från biskop Hemming Gadd till Svante Nilsson (Grönblad)); fornsvenska straffa 'tillrätta­visa; straffa'; av lågtyska straffen med samma betydelse; besläktat med strapats
2 spela så att mot­spelarna får straff i kort­spels­omgång, särsk. i bridge
SYN. 1beta 6
någon straffar något
straffa ett kontrakt
belagt sedan 1803
straffastraffande
straffa sig