publicerad: 2021  
surra surrade surrat
verb
surr`a
1 ge ifrån sig surr
SE surr JFR svirra
någon/något surrar (av något)
någon surrar (av något)
något surrar (av något)
surrande bin; surrande fläktar; sy­maskinerna surrade; en surrande summerton
○ äv. i fråga om många sam­tidigt hörda röster eller dylikt
gästerna surrade; rimorden surrade i hans huvud
○ äv. bildligt, sär­skilt i ett ut­tryck
rykten om en före­stående stats­kupp surrade i huvud­staden
○ äv. med konstruktions­växling
staden surrade av rykten
belagt sedan ca 1655; av ljud­härmande urspr.
2 ibland med partikelnfast binda fast (någon/något) med starka rep
någon surrar någon/något (någonstans)
någon surrar någon (någonstans)
någon surrar något (någonstans)
surra (fast) bagaget ordentligt; fången stod surrad vid masten
belagt sedan 1689; trol. ur nederländska sjorren med samma betydelse; av ovisst urspr.
surrasurrande, surrning