publicerad: 2021  
sväva svävade svävat
verb
svä`va
● förflytta sig med jämn rörelse genom luften vanligen utan egen driv­kraft
JFR flyga 1, glida
svävande; svävare
sväva (sätt/någonstans)
sväva (någonstans)
sväva (sätt)
löven svävade fritt i luften; trutarna kan sväva länge på vindarna utan att röra vingarna; älvor tycktes sväva genom dimman
○ äv. i fråga om liknande sätt att förflytta sig på under­lag
de svävade fram i en wiener­vals
○ äv. bildligt befinna sig i till­stånd präglat av ovisshet, risk eller dylikt
sväva i fara; han svävade mellan liv och död
någons ande svävar över något se ande
sväva i okunnighet om något se okunnighet
sväva i ovisshet om något se ovisshet
sväva i tvivels­mål om något se tvivelsmål
sväva på målet se mål
sväva (som) på moln se moln
belagt sedan mitten av 1300-talet (Östgöta-Lagen); fornsvenska sväva; av lågtyska sweven med samma betydelse; besläktat med sv. dial. sviva 'svinga sig; sväva'; jfr ur­sprung till svivel; utsvävande
svävasvävande, svävning
O, att få sväva
jag­lös, befriad och lätt!
suckar kamelen. Gunnel Vallquist, ur Steg på vägen (1983)