publicerad: 2021  
tvång tvånget
tvång·et
substantiv
● ut­nyttjande av fysisk styrka eller maktställning för att förmå (någon) till visst önsk­värt handlande
SE tvinga JFR nöd 2
tvångsanslutning; tvångsförflyttning; tvångsintagning; tvångsmatning; tvångsmedel; tvångsåtgärd
fysiskt tvång; sexuellt tvång; olaga tvång; ut­öva tvång; till­gripa tvång
tvång (mot någon) tvång (att+verb)
○ äv. det att tvingas till visst handlande
köptvång; skoltvång; slipstvång
kursledaren ville inte att de skulle känna något tvång att göra upp­gifterna
○ äv. om inre böjelse eller dylikt som kraftigt styr handlandet
han kände ett inre tvång att skapa
○ spec. i ett ut­tryck för fri­villighet
ni får gärna göra ett par upp­gifter till, men det är inget tvång
belagt sedan mitten av 1300-talet (Gotlands-Lagen); fornsvenska þvang; bildn. till tvinga