publicerad: 2021  
becka beckade beckat
beck·ar
verb
beck`a
1 över­dra med beck
beckande; beckning
någon beckar något
beckad tråd
belagt sedan förra hälften av 1400-talet (Östnordiska och latinska medeltidsordspråk); fornsvenska bika
2 vanligen med partikel, sär­skiltfast, igen bli full av beck
becka (fast/igen) något
becka (fast) något
becka (igen) något
○ sär­skilt bildligt
han fick en fruktans­värd förkylning – öron, näsa, hals, precis allt beckade igen
belagt sedan 1785
becka sig