publicerad: 2021  
björn björnen björnar
björn·en
substantiv
bjö´rn
1 typ av stort och kraftigt rov­djur med kort svans, breda fötter och en (förr) efter­traktad, lurvig päls särsk. om den bruna, bl.a. nord­europeiska arten (brun­björnen)
björnskinn; brunbjörn; grizzlybjörn; isbjörn; slagbjörn
en retad björn är farlig; en björn som går i ide och lever på hullet över vintern; björnar lever mest som en­störingar; Karl XII roade sig med att jaga björn; björnen reste sig på bak­benen
○ äv. bildligt med ton­vikt på klumpighet, styrka eller dylikt
björnkram; björntjänst; sjöbjörn
○ äv. om liknande djur vanligen i sammansättn.
bambubjörn; halvbjörn; pungbjörn; tvättbjörn
○ i sammansättn. äv. om leksaksdjur
nallebjörn; teddybjörn
○ någon gång äv. var­dagligt, ålderdomligt fordringsägare
inte väcka den björn som sover inte locka fram en möjlig farapolis­ledningen ville inte att medierna skulle skriva om polisbristen, allt för att inte väcka den björn som sover och locka fler till kriminalitet
Lilla björn(en) en stjärn­bild på norra stjärn­himleni Lilla björnen finns Pol­stjärnan
stark som en björn se stark
Stora björn(en) en stjärn­bild på norra stjärn­himlen där Karlavagnen in­gårStora björnen kan ses året om
sälja skinnet innan björnen är skjuten se skinn
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska biorn; nord. ord med nära släktingar i andra germ. språk; trol. besläktat med brun
2 typ av låg, kraftig transportvagn för mycket tunga laster
projektilbjörn; stenbjörn
belagt sedan 1687