publicerad: 2021  
blå blått, bestämd form och plural blå el. blåa
adjektiv
● som har färg som liknar klar himmel en av grund­färgerna, vanligen upp­fattad som kall
JFR grön
gråblå; himmelsblå; isblå; kungsblå; mörkblå; safirblå
blå himmel; havet är all­deles blått; hon har blåa ögon som sin mor; blåa blommor som blå­sippor och blå­klockor
○ äv. om mindre klar färg som skiftar i blått, sär­skilt på hud
blåfrusen
hon tog i så att hon blev blå i an­siktet
○ ofta bildligt, med ton­vikt på av­lägsenhet, dröm­likhet el. melankoli
bort­om de blå bergen; romantikens blå blomma
○ ibland äv. som symbol för förnämhet el. konservatism
JFR brun 2, röd
en mycket mörkt blå moderat
○ ibland substantiverat
hon går gärna klädd i blått; soffan gick i blått
○ spec. om himlen, rymden etc.
han skådade längtans­fullt ut i det blå
blå korund se korund
blå timmen se timme
blått blod se blod
blått öga se öga
slå blå dunster i ögonen på någon se dunst
slå sig gul och blå se gul
som en liten blå var­dagligtväldigt ihärdigthan städade som en liten blå in­för släkt­kalaset
vara helt i det blå vara helt verklighets­främmandemånga mopedister är helt i det blå och verkar inte veta att trafikreglerna även gäller dem
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska bla(r); gemensamt germanskt ord av okänt urspr.; ev. besläktat med lat. fla´vus 'gul; blond'