publicerad: 2021  
bruk bruket, plural bruk, bestämd plural bruken
bruk·et
substantiv
1 faktisk (regel­bunden eller fort­löpande) an­vändning för praktiskt syfte av hjälp­medel, redskap, natur­resurs m.m.
(i) bruk bruk (av något) (ha) bruk (för något)
privat bruk; dagligt bruk; den nya maskinen är klar att tas i bruk; vatten­hjulet kom i all­mänt bruk under medel­tiden; efter 50 år togs far­tyget ur bruk; ett fri­märke som var i bruk fram till 1900; han behöll en viss del för eget bruk; salvan är av­sedd för ut­värtes bruk
spec. om odling av jord i sammansättn.
spec. äv. beträffande vane­mässig konsumtion av vissa (ofta skadliga) ämnen
JFR bruk 2
narkotikabruk; tobaksbruk
bruket av brända och destillerade drycker
äv. försvagat om an­vändning i all­mänhet
göra bruk av sin kompetens
äv. beträffande mer abstrakta ting
göra bruk av sin röst­rätt; hon har inte bruk för några goda råd
vid sina sinnens fulla bruk psykiskt helt friskunder­sökningen visade att han inte var vid sina sinnens fulla bruk när han ut­förde dådet
belagt sedan 1639; av lågtyska bruk med samma betydelse; jfr ur­sprung till bruka
2 all­mänt ut­brett sätt att bete sig på visst om­råde etc.; vanligen spontant upp­kommet in­om viss större el. mindre grupp
bruket (att+verb)
seder och bruk; det är skick och bruk här att alla hälsar på var­andra; det gamla bruket att sätta föräldrarna på undan­tag
belagt sedan 1526
3 större industriell an­läggning för förädling av rå­vara särsk. järn, trä el. glas; ibland förr med familje­liknande förhållanden mellan ägare och an­ställda
fort­farande bor de flesta i hus som byggts av bruket; det gamla bruket fick läggas ner på 1960-talet
belagt sedan 1586
4 knappast plur. murbruk
mera bruk i baljan, grabbar!
belagt sedan 1690