publicerad: 2021  
bruka brukade brukat
verb
bru`ka
1 an­vända sig av (hjälp­medel eller dylikt) för praktiskt syfte
JFR använda, begagna, nyttja
brukande; brukare; brukning; förbruka
någon brukar något
bruka våld; ett ord som ofta brukas fel­aktigt; före­mål som brukas dagligen måste ha viss kvalitet
○ spec. i fråga om odling av jord eller dylikt
JFR bearbeta 1
bruka åker­mark; bruka skog; de har ägt och brukat gården i 30 år
○ spec. äv. i fråga om vane­mässig konsumtion av vissa (ofta skadliga) ämnen
missbruka
bruka narkotika; de an­ställda får inte bruka alkohol eller droger under arbets­tid
belagt sedan 1402 (öppet brev utfärdat av lagman Ivar Nilsson i Östergötland med gåva till nunneklostret i Skänninge (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska bruka; av lågtyska bruken med samma betydelse, urspr. 'njuta; an­vända'; besläktat med lat. fru´i 'njuta'; jfr ur­sprung till frukt
2 ha för vana att
JFR pläga 1
någon brukar verb
hon brukar sova länge på söndagsmorgnarna; han brukar aldrig slåss
○ äv. i fråga om egenskap eller dylikt vanligen känne­tecknas av det att
det brukar vara vackert väder runt mid­sommar
○ äv. i fråga om händelse eller dylikt vanligen kunna förväntas att
det gick som det brukar gå; årsskriften brukar komma ut i april varje år
belagt sedan 1658
brukabruk