publicerad: 2021  
ensam ensamt ensamma
en·samm·are
adjektiv
[en`-] el. [e`n-]
som är utan sällskap av någon annan ibland med ton­vikt på av­saknad av hjälp och dylikt
SYN. allena JFR 1själv 1
ensamboende
ensam (om något) ensam (med någon)
han fick ensam bära hela an­svaret; hon kände sig ensam och utan­för; det är skönt att vara ensam ett tag; lämna mig inte ensam!
äv. som saknar nära vänner och an­höriga
efter föräldrarnas död stod hon ensam i världen
äv. som saknar make eller sam­bo när så­dan kunde förväntas
hon har levt ensam några år; det var inte lätt att vara ensam mor på 1930-talet
äv. om något som befinner sig på en plats långt ifrån andra före­teelser av liknande slag
ett ensamt hus vid havet
äv. om handling, tid eller dylikt
kämpa en ensam kamp mot över­makten; mörka tankar som man kan få i ensamma stunder
äv. unik i sitt slag
hon var ensam kvinna i styrelsen; en till­verkning man är ensam om i Sverige; han är inte ensam om att rekommendera maratonlöpning som hobby för friska
äv. bildligt enbar(t)
detta argument ensamt räcker inte för att över­tyga mig
i ensamt majestät se majestät
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska ensamber, äldre ensamin, ensaman; till 1en!! och samman
Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hund­likt löper till sin vittring,
som inte varg­likt flyr för mänskovittring:
På en gång människa och anti-människa. Gunnar Ekelöf, ur Färjesång (1941)