publicerad: 2021  
förhöra förhörde förhört, presens förhör
verb
förhö´ra
1 juridik fråga ut (någon) i syfte att åter­skapa visst händelse­förlopp
någon förhör någon (om något/sats)
någon förhör någon (om något)
någon förhör någon (om sats)
förhöra vittnet; polisen förhörde honom om kniv­dråpet
belagt sedan 1526; av lågtyska vorhören med samma betydelse; jfr ur­sprung till höra
2 kontrollera (eller befästa) kunskaps­nivån hos någon; i visst ämne eller dylikt
någon förhör någon (i/på något)
någon förhör någon (i något)
någon förhör någon (något)
föräldrarna brukade förhöra barnen på deras läxor
belagt sedan 1571
förhöraförhörande, förhör