publicerad: 2021  
buckla bucklan bucklor
buckl·an
substantiv
buck`la
1 mindre, oönskad in­buktning upp­kommen genom samman­stötning eller dylikt; särsk. i plåt
JFR bula
bilen klarade sig från vurpan med bara ett par bucklor
○ äv. om skål­format el. mjukt rundat om­råde (som del av en yta)
hårbuckla; sköldbuckla
ur­tavlans buckla
belagt sedan mitten eller senare hälften av 1400-talet (Prosadikter från Sveriges medeltid); av senlat. bucc´ula 'liten kind', till lat. bucc´a 'upp­blåst kind'; trol. av ljudsymboliskt urspr.
2 var­dagligt vas- eller bägar­liknande tävlingspris vanligen ganska stort och i metall med inskription
JFR pokal 2
han pekade stolt på bucklorna i bok­hyllan
belagt sedan 1934