publicerad: 2021  
kåre kåren kårar
kår·en
substantiv
kå`re
1 svag vindfläkt
vindkåre
○ äv. om mot­svarande krusning på vattnet
det gick en kåre över vattnet
belagt sedan 1678; jfr isl. kári, no. kåre 'vindkåre; krusning'; bildn. till samma ord­stam som i fornsvenska karotter 'krusig (om hår)'
2 i vissa ut­tryck lätt rysning
det gick kalla kårar efter ryggen på honom när han tänkte på att bromsarna hade varit ur funktion
belagt sedan ca 1840