publicerad: 2021  
karl karlen el. karln, plural karlar
karl·en
substantiv
[ka´r]
● man särsk. med betoning på styrka, handlings­kraft el. sexuell ut­strålning
JFR 1man 1
karlgöra; karltokig; fruntimmerskarl; kraftkarl
en bra karl; en stilig karl; vilken karl!; en kraftigt byggd karl; han är ingen riktig karl
○ ibland något ned­sättande, sär­skilt i kvinnors språk
karlslok
ja se karlar!
○ äv. om man betraktad som arbets­kraft eller dylikt
arbetskarl; gårdskarl
de fick hyra några extra karlar för jobbet; två karlar till på den här sidan!; stå i giv­akt, karl!
(göra något) som en hel karl (visa samma förmåga) som en vuxen manom kvinna el. barn: hon äter som en hel karl; hon lyfter tyngder som en hel karl
vara karl för sin hatt stå för sin mening eller sitt handlandeäv. för att ut­trycka visad duglighet eller dylikt: han tog sitt an­svar och visade att han var karl för sin hatt
belagt sedan 1000-talet (runsten, Högby, Östergötland); runform karl, fornsvenska karl 'man; gubbe; bonde'; gemensamt germanskt ord, urspr. 'gammal man'