publicerad: 2021  
klaga klagade klagat
verb
kla`ga
1 fram­föra sitt miss­nöje särsk. över (upp­levd) felaktighet el. oförrätt
någon klagar (över något/sats) (hos någon)
någon klagar (över något) (hos någon)
någon klagar (över sats) (hos någon)
någon klagar (på någon/något/att+verb/sats) (hos någon)
någon klagar (på någon) (hos någon)
någon klagar (på något) (hos någon)
någon klagar (på sats) (hos någon)
någon klagar (på att+verb) (hos någon)
klaga över sin dåliga lön hos chefen; hon gick till­baka till butiken med kaffe­bryggaren och klagade; de klagade på grannarna hos hyres­värden
○ spec. juridik vädja (till högre myndighet) om ändring av lägre myndighets beslut
klagande
klaga i hov­rätten
○ ofta med bi­betydelse av kverulans
JFR gnälla, kverulera
klaga på ungdomen; klaga över prishöjningarna; han ska inte klaga, han har det bra
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander); fornsvenska klagha, urspr. 'jämra sig; ropa'; trol. ljud­härmande
2 ut­trycka sin sorg eller smärta på ett jämrande sätt
JFR jämra sig
någon klagar (något)
någon klagar (över något/att+verb/sats)
någon klagar (över något)
någon klagar (över sats)
någon klagar (över att+verb)
klaga sin nöd; ett klagande läte; hon klagade över smärtor i bröstet
○ äv. bildligt
vinden klagade i stål­riggen
belagt sedan slutet av 1400-talet H[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckare
klagaklagande, klagan