publicerad: 2021  
kröna krönte krönt, presens kröner
krön·er
verb
krö`na
1 hög­tidligt sätta krona på någon, för att formellt göra veder­börande till regent eller dylikt
SE krona 1
krönande; kröning
någon kröner någon (till någon)
drottningen kröntes med pompa och ståt
○ äv. bildligt, spec. förse med dekorativ övre del
någon kröner något (med något)
hon krönte jul­granen med en stjärna
○ spec. förse med bild av krona
någon kröner något
krönta namn­chiffer
○ spec. äv. fullända
hon krönte sitt författarskap med en själv­biografisk roman­svit
krönas med fram­gång se framgång
belagt sedan 1450–57 (Sveriges Krönika); fornsvenska kröna; bildn. till krona
2 bilda krön till
något kröner något
en vacker kupol kröner kyrk­tornet
○ äv. ut­vidgat bilda dekorativ övre del på
ett huvud krönt av gyllne lockar
belagt sedan 1701; bildn. till krön