publicerad: 2021  
nacke nacken nackar
nack·en
substantiv
nack`e
● bakre delen av halsen samt ibland äv. om­rådet strax ovan­för och nedan­för
nackparti; nackskott; nackskydd; nackstöd; tjurnacke
ha värk i nacken; en man med kraftig nacke
○ äv. med tanke på om­rådet all­deles bak­om någon
han flydde ut ur träd­gården med en bi­svärm i nacken
○ äv. som symbol för en persons kropp el. liv
mista nacken; bryta nacken; böja nacken under oket
flåsa någon i nacken vara nära att hinna upp någonhon kände konkurrenterna flåsa henne i nacken på upp­loppet
ha ögon i nacken se öga
knycka på nacken visa att man inte bryr sig om någotpå grund av stolthet eller dylikt: hon knyckte på nacken och gick där­ifrån med bestämda steg
med (ett an­tal) år på nacken se år
belagt sedan 1000-talet (som tillnamn; (runsten, Leksberg, Västergötland (Sveriges runinskrifter))) runform hnaki, fornsvenska nakke; gemensamt germanskt ord av om­diskuterat urspr.
Med fyrti år på nacken
de streta i besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är. Anna Maria Lenngren, Pojkarne (1790-talet; i citatet beskrivs de forna pojkarna när de blivit "män i staten")