publicerad: 2021  
runa runan runor
run·an
substantiv
ru`na
1 vanligen plur. ettdera i en upp­sättning gamla germanska skriv­tecken med form an­passad för ristning (ur­sprungligen i trä); anv. under vikinga­tiden (och tidigare)
JFR futhark
runalfabet; runinskrift; runstav; runsten
rista runor; hon har lärt sig att läsa runor
○ ibland med före­givet magisk verkan
trollrunor
han ristade runor mot sin fiende
belagt sedan 500-talet (runsten, Järsberg, Värmland (Sveriges runinskrifter)); runform runoz (plur.), vanligen övrig runform runaR (plur.), fornsvenska run, runa; gemensamt germanskt ord, urspr. 'hemlighet; viskning'; trol. av ljud­härmande urspr.
2 ofta i sammansättn. kortare levnads­teckning över nyligen av­liden person som heders­betygelse eller dylikt; i tidning
SYN. nekrolog
dödsruna; minnesruna
en runa (om/över någon)
en runa (om någon)
en runa (över någon)
de skrev en runa över henne i tidningen
belagt sedan 1734
3 ofta plur. finsk episk folk­dikt
runometer; runosång
belagt sedan 1775