publicerad: 2021  
spotta spottade spottat
verb
[spåt`a]
● ibland med partikel, sär­skiltut häftigt stöta ut spott ur munnen ibland som tecken på förakt, ibland på vid­skepelse
någon spottar (på någon/något)
någon spottar (på någon)
någon spottar (på något)
någon spottar (någon någonstans)
någon spottar (fram/ut något)
någon spottar (fram något)
någon spottar (ut något)
förbjudet att spotta på golvet; hon spottade honom rakt i an­siktet; hon gnuggade med tand­borsten, spottade och sköljde; han spottade tre gånger när han såg den svarta katten gå över vägen
○ äv. med av­seende på annat (oönskat) mun­innehåll
spotta blod; spotta snus; spotta vin­druvs­kärnor; babyn tyckte inte om maten och spottade ut den igen
○ äv. bildligt, spec. i ut­tryck för upp­hetsning vid tal vanligen med partikelnfram
han var så ivrig att han spottade fram orden
○ spec. äv. i ut­tryck för häftig, stötvis på­gående produktion ofta med partikelnfram
fabriken gick på hög­varv och spottade hela tiden fram nya bilar
○ spec. äv. om att ut­trycka förakt
han spottade på allt som föräldrarna höll heligt
inte spotta i glaset se glas
spotta i händerna se hand
spotta i nävarna se näve
belagt sedan 1420–50 (Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)); fornsvenska sputta, spotta; ljud­härmande bildn., besläktat med spy
spottaspottande, spottning
spotta upp sig