publicerad: 2021  
ting tinget, plural ting, bestämd plural tingen
ting·et
substantiv
1 (viss) begrepps­mässigt på­taglig och klart av­gränsad före­teelse särsk. om abstrakta före­teelser
JFR entitet, sak 1
de sam­talade om lärda ting; det hände verkligen saker och ting; samma tingens ordning som för­ut; det finns viktigare ting i livet än karriären
○ ibland äv. om konkreta icke-levande före­mål ofta något hög­tidligt
de små nära tingen; tingen verkade vara emot honom; udda ting från lopp­marknaden
○ äv. för att beteckna före­teelser som kan vara både konkreta och abstrakta
blanda ihop saker och ting; nämna tingen vid deras rätta namn
○ spec. i ett ut­tryck för omöjlig val­situation
hon hade att välja mellan två onda ting
alla goda ting är tre tre är det idealiska an­taletuttr. särsk. anv. när två stycken (av något) före­ligger och man förväntar sig något tredje: nu har vi vunnit två veckor i rad, men alla goda ting är tre!
tinget i sig filosofi(högre) verklighet som ligger bak­om en före­teelse och är oberoende av människans sätt att upp­fatta den
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska þing 'samman­komst för rättegångsärenden; rätts­sak; marknad; före­mål'; gemensamt germanskt ord av ovisst urspr.
2 samman­träde i all­män under­rätt
JFR tingsrätt
tingshus
sitta ting
belagt sedan 1523 (i sitta ting)
3 historiskt samman­komst för lag­stiftning och rätt­skipning i det forn­tida Norden; ur­sprungligen med del­tagande av alla fria män i viss rätts­krets
belagt sedan 1000-talet (runsten, Vagnhärad, Södermanland (Sveriges runinskrifter)); runform þikum (dat.)