publicerad: 2021  
tvinga sig tvingade äv. tvang, tvingat äv. tvungit, presens tvingar
tving·ar sig
verb
tving`a sig
1 vanligen med partikel, t.ex.fram, på upp­nå (någon för­del) genom att an­vända fysisk eller psykisk styrka ofta om att upp­nå bättre position
någon tvingar sig fram (någonstans)
någon tvingar sig på (någon/något)
någon tvingar sig på (någon)
någon tvingar sig på (något)
han tvingade sig till makten; de lyckades tvinga sig fram till podiet; hon tvingade sig på dem
○ äv. om icke-levande före­teelser
JFR tvinga
tankarna tvingade sig på
belagt sedan 1584 i sin nuv. bet.
2 pressa sig till viss handling; vanligen genom själv­övervinnelse
någon tvingar sig (till något/att+verb)
någon tvingar sig (till något)
någon tvingar sig (till att+verb)
någon tvingar sig (att+verb)
han tvingade sig att inte tänka på henne; hon tvingade sig till koncentration in­för fram­trädandet
belagt sedan 1697